Textutdrag Pappa kommer snart

"Under senare år har många presumtiva författare känt sig kallade att skriva en självbiografisk roman, men få har lyckats skapa ett litterärt verk. Björn Öijer har med Guldstjärnan tagit ett definitivt steg in i de professionella skönlitterära författarnas krets"

 

Citerat ur lektörsomdöme av Lars Rask i BTJ-häfte 14:2012

 

 

 

Kapitel 1

 

 

 

Pojken kunde inte somna. Han hade försökt länge, men det kändes som att han måste hålla sig vaken tills pappa kom hem. Han hade lyssnat efter det välbekanta ljudet av pappans fotsteg i farstun. Han brukade höra stegen redan mot stentrappan utanför, särskilt när det som nu var vinter och hans pappa skrapade av skorna mot trappans hårda kanter. Folk som bodde i huset eller kom på besök stampade ofta av sig snön. Pojken tyckte om det ljudet. Det gjorde honom trygg. Stampet av människors skor lät som när arbetshästen stötte sin hov i gatans stenläggning, när den inte fick sin havreranson tillräckligt fort. Pappan visade sällan samma otålighet, han stampade inte, skrapade bara skosulorna, först mot trappstegens isiga kanter, sedan mot järngallret framför den breda tröskeln och sist mot den strävhåriga bruna av gammalt kattpiss illaluktande dörrmattan innanför tröskeln. Men den här kvällen hördes inga steg, och inget vred på ytterdörren trycktes ned.

Pojken var ännu inte fem år fyllda. Han var orolig eftersom pappan inte hade sagt hej, bara gått sin väg tidigare under kvällen. Ryckt åt sig sin rock i tamburen, tagit hatten i den andra handen och försvunnit ut i mörkret. Så brukade han inte göra. Därför ville pojken försäkra sig om att pappan var tillbaka, innan han kunde överlämna sig åt sömnen.

Gång på gång hade pojken ropat på sin mamma och frågat när pappa skulle komma hem. Först hade hans mor tålmodigt kommit in i sovrummet och strukit honom över pannan, sagt att det inte skulle dröja länge innan fadern var hemma igen. Blunda och sov, hade hon sagt nästan viskande för att inte störa. Men något i hennes röst sa honom att det nog var lugnast att hålla sig vaken ett tag till. När han upprepade sitt ropande och frågande blev mammans bemötande mer irriterat. Hon ropade strängt tillbaka genom den stängda sovrumsdörren att han skulle sluta oroa sig och sluta prata eftersom hans lillebror i spjälsängen annars skulle bli väckt.

- Sov nu, Martin!

Mer sa hon inte. Han hörde henne slamra med järnspisen i köket. Spjället som sköts in till hälften och eldningsluckans hårda metall när den klykades fast i gjutjärnsöppningen. Välbekanta ljud bakom dörren som förblev stängd. De bodde omodernt i ett putsat tvåvånings hyreshus från 1880-talet utan badrum och med bara kallt vatten i kranarna. En kamin i vardagsrummet, en kakelugn i lilla rummet och järnspisen i köket stod för uppvärmningen. Veden fick ständigt fyllas på i spisen, och ändå var trerumslägenheten rå och utkyld på morgonen. Så kall att det ibland värkte i fingrarna. I sovrummet där Martin inte kunde somna denna kväll fungerade inte kakelugnen. Enda värmekällan var ett litet elektriskt element i plåt, vars värmestrålande spiralfjädrar kastade ett rött sken på tapetens medaljonger. Mamma och pappa sa att elementet var mycket brandfarligt och inte fick placeras nära gardinerna. Det var också dyrt att använda så de brukade dra ur kontakten, när sönerna slumrat in under trycket av tjocka rutmönstrade täcken, som lagrade kroppsvärmen.

Pojken som hette Martin och skulle bli fem år till våren visste inte om det fortfarande var kväll eller om kvällen glidit över i natt. Gården låg i mörker bakom rullgardinen. Gatlyktorna syntes inte från det här rummet. Säkert var en del vuxna i rörelse på gatans snötäckta trottoarer. Finklädda damer och herrar som kom ut genom portarna med champagneglas i händerna eller lutade sig ut genom uppslagna fönster för att skåla och önska varandra gott nytt år. Martin visste inte att det var nyårsafton. För honom var det en vanlig kväll efter lek i nyfallen snö på gården med grannfamiljernas pojkar och flickor. De hade lagt sig på rygg och skapat änglar med armarnas och benens rörelser. Det hade varit någon minusgrad, nästan kramsnö. Inte en helt vanlig kväll dock. Motvilligt hade han måst krypa ner i sin säng utan att pappa var där och stoppade om honom. Han visste över huvud taget inte varför människor firar nyårsafton. Eller varför hans familj inte firat tillsammans med grannar, släkt och vänner en kväll som denna.

Julafton visste han vad det var. Då hade hela familjen varit samlad kring granen. Morfar och mormor och mammas faster hade fäst sina vänliga blickar på honom, när mamman med bestämd hand ledde honom fram till granen och tände stearinljusen. Det gick åt några tändstickor som hon samlade svarta och kroknade på ett litet askfat. Hon hade lagt ner en hel del tid på att lära honom, som var hennes förstfödde, dikten Tomten. Nu var det dags och han höll Viktor Rydbergs bok krampaktigt i bägge händerna. Läsa kunde inte Martin, men diktens första strof hade han lärt sig utantill. Han tog liksom sats och svalde ett par gånger, drog efter andan. Efter verserna ”Snön ligger vit på taken/Endast tomten är vaken” kunde han andas ut igen. De vuxna klappade händerna så att lillebror började gråta, och deras glädjestrålande ansikten fyllde hela vardagsrummet. Martins kinder blossade och det hade inget med värmestrålningen från den mullrande kokskaminen att göra.

Så hade det blivit tid att öppna julklapparna. Martin började med det största paketet, som inte fick plats under granen. Det var så stort och väl inslaget att morfar fick hjälpa till att avlägsna snören och papper. Där stod en skinande ny trampbil i rödmålad träkaross och med svartlackerad ratt, benvita gummihjul och dörrar av masonit. Pojken hade kvickt äntrat fordonet och trampat iväg. Det blev tvärstopp mot tröskeln till lilla rummet. Han tog i av alla krafter för att med sina små fötter på tramporna tvinga bilen över hindret. Upphetsningen och ansträngningen utlöste ett astmaanfall – ett av många som han redan genomlidit och som skulle fortsätta att plåga honom ända upp i tonåren. Hans lungor sög in luft i ett allt häftigare tempo samtidigt som utblåsningen skedde med möda och under ett hest pipande. De vuxna lyfte bil och barn över tröskeln, men glädjen var överspelad. Pipande kravlade han sig ur trälådan och noterade att minerna i rummet ändrats från uppskattning och avkoppling till medlidande, det där meningslösa tycka synd om det stackars barnet som han avskydde.

- Jag hämtar ett tvättfat mä varmt vatten åt dej, hade pojkens mamma föreslagit.

Han protesterade. Visserligen brukade hett vatten med några droppar mentol kunna lindra, om han inandades ångorna med en rutig kökshandduk över huvud och tvättfat. Men han hade lärt sig hur lång tid det tog att hetta upp en kastrull vatten på järnspisen eller gasköket. Under den tiden brukade lungorna fyllas med luft igen av sig själva.

Man knäböjde hos honom på korkmattans imiterade ekparkett och skyndade sig att med julaftonens övriga paket avleda hans uppmärksamhet från andningsbesvären.

En av klapparna hade glatt honom särskilt, en harv kopplad till en liten plåttraktor. Han röjde undan julklappspapper från den blå finmattan och förde harven längs med mattans knutna ljusgrå mönsterlinjer. Hela mattan blev till en åker. Harvens böjda pinnar hade vassa ändar och rispade därför små, små trådar ur mattväven. Det såg Martins mamma. Hon vände sig mot maken och beklagade att denne köpt en present, som riskerade att förstöra deras dyraste matta. Sonen fick väl leka med den tills det blev läggdags. Sen fick de lov att gömma undan den. Bäst vore förstås om maken kunde byta till något annat i leksaksaffären i mellandagarna. Martin hörde sin pappa sucka, och mormor sa att så farligt var det väl ändå inte, nog klarade sig mattan, pojken måste ju få använda sina julklappar. I ögonvrån såg Martin hur modern hastigt reste sig och lämnade rummet. Morfar muttrade något till sin syster, och pappa följde efter sin hustru ut i köket. Han var klädd i sin vita skjorta och hade lossat på slipsen.

I sitt sömnlösa tillstånd en vecka senare kom Martin att tänka på den fina traktorharven. Den var tillverkad av metallfjädrar som lyste gula mot den gröna traktorn. Leksaken förvarades högt upp i ett köksskåp så att han inte kom åt den. Pappa hade vägrat byta den. När mamma var ute i något ärende hade pappa låtit honom fingra på ekipaget, undersöka delarna och faktisk låtit honom köra lite grand på köksbordet. För säkerhets skull hade pappa vikt undan vaxduken så att inte mamma skulle hitta några repor i den.

Martin var ett efterkrigsbarn i staden på slätten i landet Sverige. Han hade kommit till världen i april 1949, samma månad som försvarsalliansen Nato föddes och den västtyska republiken utropades på mark som ockuperats av segrarmakterna England, Frankrike och Amerikas Förenta Stater. Sovjetunionens härskare Stalin hade svarat med en blockad, som isolerade Västberlin och fick tidningsrubrikernas svärta att varna för ett nytt storkrig. Samma år föddes gossebarnen Carl Bildt, Göran Persson och Bruce Springsteen. Det skulle dock dröja innan deras namn spreds över världen. 1949 ordnades den andra lingiaden i Stockholm till minne av den svenska gymnastikens fader Per Henrik Ling. Femton tusen gymnaster från mer än femtio länder tävlade på Gärdet. Elitens uppvisningar varvades med husmorsgymnastik. Det var sommar och förbrödring och systerskap.

Nu, nyårsafton 1953, var freden knappt ett decennium gammal. Fyrtiotalets oro hade ersatts av det unga femtiotalets framtidstro och samhällsbygge. Ingenjörer och politiker hade börjat konstruera ett folkhem präglat av rättvisa och jämlikhet. Förutsättningarna var goda för ett land som sluppit undan krigets fasor. Industrin var intakt, näringslivet redo att möta befolkningens efterfrågan i stort som smått. Kulturlivet blomstrade. En sångfågel med artistnamnet Alice Babs fick det att svänga i folkparker och biosalonger. Bandyspelaren ”Snoddas” Nordgren sjöng om flottarkärlek i radioprogrammet Karusellen och blev haderian, hadera med hela svenska folket. Med Ingmar Bergmans cinematografiska studier i det mänskliga psyket fick vita duken ett annat innehåll - därtill internationell uppmärksamhet - än Hasse Ekmans oförargliga komedier. Inflytandet från Förenta Staterna blev alltmer påtagligt. Frank Sinatra turnerade i samma landskap som staden på slätten, och Martins mamma och pappa hade det här året fått smaka jänkarnas favoritläsk coca-cola för första gången. Sverige vann världsmästartiteln i ishockey, också det för första gången, och fotbollsplanerna såg en ny hjälte utvecklas i ”Nacka” Skoglund. Ett av få orosmoln var rapporterna om det svenska flygplanet DC 3:an som försvunnit över Östersjön, troligen nerskjutet av ryssarna. Av besättningen fanns inte ett spår. Fruar och barn hade förlorat sina kära, visste inte om de förts till fångläger i Sovjetunionen eller vilade på havets botten. Broschyren Om kriget kommer distribuerades till alla svenska hushåll. På baksidan avbildades en bajonett och en törnekrona av taggtråd runt budskapet att angrepp mot rikets frihet och självständighet ska mötas med vapen. ”Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt”. Trotsigt och ståndaktigt. Och på en sida med bomplan fällande sin last av bomber i ett rödskimrande töcken fanns uppmaningen:

 

Ditt liv är värdefullt för Ditt land och de Dinas skydd. Du har inte rätt att kasta bort det.

 

Sådana tankar fanns förstås inte i pojkens huvud. Han väntade bara på sin pappa, som försvunnit hemifrån utan att säga god natt. Var pappan befann sig och vilka tankar som snurrade i den mannens huvud var det ingen som visste. Varken Martin, hans mamma eller någon annan människa.

- Kommer´u hem snart? gäspade pojken, vände sig om i sängen.

Till sist – ingen vet när – slocknade han. Kanske skedde det samtidigt med de sista andfådda lågorna från vedbranden i järnspisen.

Det var ljust i rummet när han vaknade. Någon hade fällt upp rullgardinen. Spjälsängen var tom. Lillebror var alltså redan uppe, hade lyfts ur bädden utan att Martin märkt något. Dörren till köket stod på glänt. Han hörde ett mummel av röster längre in från lägenheten. Morgonens vedträn sprakade i spisen. Han vräkte undan täcket, trasslade sig ur lakanen och kom ner på den kylslagna korkmattan med sina nakna fötter. Usssch, va kallt! Ut i köket för att borsta tänderna. Nej, först ska han leta upp sin pappa! I hallen, som inte kallades något annat än tambur, närapå krockade han med mormor… Vad gör hon här? Mormor och morfar går man hem till på bjudning, på söndagsmiddag. Dom har aldrig hälsat på hos oss före frukost. Inte ens på julafton! Varför ser hon så konstig ut i ansiktet?

Martin avlossade ett kort hej till mormodern och frågade om hon sett hans pappa. Kvinnan svarade inte. Hon böjde sig i stället fram och gav honom en kram. Inte den där brukliga korta välkomstkramen, inte grattiskramen när man fyller år, utan en omfamning som inte hade något slut. Pojken lösgjorde sig ur hennes grepp. Den gamlas kropp luktade mormor men händerna och det lösa hullet i armarna darrade, och han hade känt hennes hjärta bulta som en instängd fågel mot pyjamastyget.

- Kom så går vi och sätter oss, sa hon och pekade halvhjärtat mot bordet i köket.

Där fanns inga frukostgrejer, inga tallrikar, inga koppar. Något var inte som det skulle. Martin backade från sin mormor, som hade låtit så konstig på rösten, och stannade inte förrän ryggen törnade emot skåpet med kastruller.

- Har mormor inte sett pappa? upprepade pojken.

- Han kanske inte… kommer hem mer, stötte mormodern fram.

Omedelbart ville hon mildra ordens innebörd.

- Din far kanske måste efterlysas. Som dom gör på radio när människor inte… hittar hem…

Hon såg skräcken nypa i barnbarnets runda kinder. Hon såg hans bruna ögon vädja om nåd, hans torra läppar dra ihop sig utan att våga ge ord åt den fruktan hon planterat hos den lille.

- Din far kanske inte kan komma hem.

Efteråt skulle hon ångra sin brutala betoning. Hon önskade ju bara få det undanstökat. Säga det som måste sägas. Bespara pojken lite av det lidande han likväl inte kunde förskonas från. Martin mötte hennes egen vädjande blick med en ursinnig protest:

- Dä kan han visst! Pappa ska komma hem! Dä gör han alltid! Varför säjer du att han inte kan komma hem till oss?

Innan hon hann samla sig till ett svar, tårades Martins ögon så att mormoderns gestalt delades i flera löst sammanfogade partier. En fläskig överarm. Ett stycke brunt tyg över brösten. Glasögonen som hon tog av sig i ett plötsligt infall att sudda ut verkligheten, när den nu ville hennes kära så illa.

- Han… han… k… kanske inte lever…, stammade mormodern.

Nu var hon framme och tryckte sig mot barnbarnet överrumplad av en situation som hon aldrig hade kunnat föreställa sig att hamna i. Rädslan för döden var henne inte främmande. Hennes man, frisören, hade varit inkallad under kriget som sjukvårdare vid gränsen mot Norge. Mannarna hade fruktat ett tyskt anfall. De fick ringa ett sista samtal hem. Han hade senare skrivit i fältposten att beväringarna kramade gevären tills fingrarna stelnade, medan de spanade jäms med snödrivorna på norska sidan efter de nazistiska ockupanternas stålhjälmar. Hon hade fruktat för hans liv, ja, det hade hon, men nu var det ju fred och det som hänt på nyårsafton och meddelats av stadens polis hade drabbat hennes svärson och dotter och barnbarn. Vilken fasansfull start på det nya året. Hur skulle livet någonsin kunna bli normalt igen?

- Staaaaackars baarn, jämrade hon sig och släppte inte taget om honom.

Hon luktade av ångest och svett, och pojkens ymniga tårar blötte ner hennes blus ytterligare. Martin var förlorad, i själslig upplösning, bortom sitt förstånd. Han skrek gång på gång samma förtvivlade önskan:

- Pappa ä inte dö! Pappa ä inte dö! Pappa ä inte dö! Pappa ä…

Mormoderns fettvalkar i höftpartiet dämpade tjuten och hon lät barnet hållas. När han inte orkade protestera längre utan blott snörvlade och skakade i hela kroppen viskade hon i hans öra:

- Din far råkade ut för en trafikolycka i går, på kvällen, han blev påkörd… av en bil… tror vi, det gick så illa…, kära lilla barn.

Martin såg för sitt inre den gatukorsning föräldrarna sagt var extra farlig för små barn, övergångsstället vid Sparbanken ett stenkast från hemmet. Där kunde det komma bilar från fyra håll. Mormor nickade.

I mormoderns egen förtvivlan förstod pojken att det hon sa var sanning. Pappa var död. Han skulle inte komma hem mer. Inte i dag. Inte i morgon. Inte någon annan dag. Inte på hela jorden.

Pojken kunde inte fatta hur en vuxen person kunde låta sig bli påkörd. Trafiken var ju farlig för barn. De vuxna fanns till för att varna barnen för faror. En personbil med runda former borde inte kunna skada en pappa i tjocka vinterkläder på övergångsstället. Det var en sådan bil han föreställde sig, en snäll folkvagn skapad på order av den tyske diktatorn och lanserad i Europa efter dennes död, ja faktiskt samma år som Martin föddes. Under hela sin uppväxt skulle han komma att se den bilen rulla fram mot korsningen, varje gång minnet av den förlorade pappan gjorde sina återbesök. Bilen körde förvånansvärt långsamt. Den körde därtill i fullt dagsljus. Pappa måste ha halkat omkull i snön. Martins dimmiga blick läste av bänkskivans skavanker – skärmärken, småsprickor, svarta åldersprickar som dansade. Han kände trevande på prickarna för att undersöka om de skulle sluta virvla runt eller förvandlas till brödsmulor, som hans mamma hade glömt att torka bort. Fast hon glömde inte smulor och dammtussar. Det gjorde hon inte.

Plötsligt kom hon in i köket. Mamman stod i dörröppningen med lillebror mot axeln. Han såg att hennes hår var okammat och att hon hade påsar under de rödgråtna ögonen. Bakom henne skymtade han morfar.

 

 

 

Copyright: Björn Öijer