Textutdrag Guldstjärnan

"Under senare år har många presumtiva författare känt sig kallade att skriva en självbiografisk roman, men få har lyckats skapa ett litterärt verk. Björn Öijer har med Guldstjärnan tagit ett definitivt steg in i de professionella skönlitterära författarnas krets"

 

Citerat ur lektörsomdöme av Lars Rask i BTJ-häfte 14:2012

 

 

 

Kapitel 1

 

 

 

Hon vaknar av att han står lutad över henne med händerna framsträckta. Fingertopparna snuddar hennes hals.

Som om han har för avsikt att strypa henne.

Fingrarna spretar och skakar. Det märker hon trots sovrummets mörker. Hon blir varse att dörren till köket står på glänt och att det måste vara takkupan i köket som tänt en springa av ljus i dörrkarmen och som får makens gestalt att hotfullt torna upp sig intill sängen. Han står med ryggen mot köket och hon ser inte hans ansikte.

Han andas i korta stötar.

- Vad håller du på med? Är du från vettet? undslipper hon sig i samma ögonblick som hon hasar sig bakåt i bädden och reser sig på armbågarna.

Axel stirrar på henne i mörkret, känner hon. Hon sväljer. Matstrupen känns åtsnörd. Hon får knappt luft.

- Jag gjorde inget, viskar han. Jag gjorde inget.

Viskningen rymmer både vädjan och rädsla. Anna känner vinterkylan i sovrummet och förstår att natten är långt liden. Huset håller inte värmen mer än några timmar i taget. Hon drar instinktivt täcket mot sig, trycker det tätt mot brösten fast hon egentligen vill lösgöra sig ur sängkläderna och störta ut ur rummet. Han har väl inte gjort barnen illa? Hon är fruktans fånge med huvud och axlar mot väggen. Skyddad endast av täcket. Som en angripare lätt kan rycka av henne. Ändå kan hon inte riktigt ta sin oro på allvar.

- Tänkte du strypa mej?

- Sssschhhh, hyssjar han med pekfingret mot läpparna och gestikulerar mot barnens sängar med den lediga handen. Jag ville bara väcka dej. Du pratade i sömnen. Det lät som en mardröm…

Hon har inga minnen av någon dröm. Såvida inte hennes plötsliga uppvaknande nyss – och händerna på väg mot hennes strupe – var just ingredienser i en dröm?

- Varför är du redan uppe? viskar hon misstroget, söker hans blick nu när hon vant sig vid mörkret. Har klockan ringt? Är du på väg till jobbet?

- Det är söndag, viskar han tillbaka. Försök att somna om.

Axel rundar gaveln på deras två enkelsängar, placerade intill varandra, och kryper ner i sin slaf. Anna känner svett ånga från hans pyjamas. Han lägger sig på sidan, vänd mot hustrun, drar täcket över sig.

- Sov nu, älskling.

Det är det sista hon tänker göra.

Vem skulle kunna sova efter att ha upplevt detta? Som hon knappt vet är dröm eller verklighet. Här gäller det att hålla sig vaken, behålla ryggläge med uppsikt åt barnen till vänster och maken till höger och vara beredd på att snabbt ta sig upp. Rusa ut ur lägenheten i bara nattlinnet, om så skulle behövas, och banka på hos någon granne på gården. Hon är tacksam för springan av ljus vid dörren mot köket.

Varför har han tagit sig ut i köket och tänt taklampan, om han bara ville befria henne från en hemsk dröm? Då borde man direkt ruska om den andre utan att själv kliva upp först.

Så skulle hon ha gjort.

Så har hon också gjort vid ett flertal tillfällen den senaste tiden, då Axel sovit oroligt. Kastat sig i sängen har han gjort, av och an, till och med skrikit hjälplöst en gång.

Som ett barn i nöd.

Och alltid lika svettig, fast det inte är många plusgrader inomhus en tidig morgon den här tiden på året. Just av det skälet är paret Tallid noga med att låta köksdörren vara helt öppen efter sängdags så att den falnande elden i järnspisen kan bidra till uppvärmningen också i sovrummet, där sotaren utfärdat eldningsförbud i kakelugnen.

Hur ska de få råd att mura om den?

Och hur kommer det sig då att Axel gått upp mitt i natten, eller vad klockan nu kan vara, och tänt lampan i köket för att sedan dra igen dörren så att bara en liten strimma av ljus sipprar in till hans sovande familj?

Anna ryser inför sina egna tankar.

Misstankar, korrigerar hon sig. Och knottrorna får huden att strama.

Andra bilder kommer till henne, bilder som tycks bekräfta hennes farhågor. Hon har sett Axel dröja sig kvar vid barnens sängar efter att ha nattat småttingarna. I vanliga fall skyndar han därifrån så fort han läst ut sagan och sett pojkarna sluta klippa med ögonlocken. Men två gånger de senaste veckorna har han stått kvar och betraktat Martin och Kent ovetande om att Anna noterat hans beteende. Bara stått där vid sängens fotända och fokuserat sönerna – som om han fotograferat dem, velat pränta in deras utseende inför en lång, lång resa utan familjen.

När han till sist lämnat rummet har han haft något glasartat i ögonen. Axel har nog sett oron och frågorna i hustruns blick men inte låtsats om någonting.

Han har blivit allt mer sluten, tycker hon..

Nu låtsas han sova, tänker Anna och makar på sig i sängen. Hon vet att han är lika klarvaken som hon själv. Hon har försökt prata med honom, men han tiger eller viftar bort.

Först misstänkte hon otrohet, sedan bekymmer på jobbet. Han har ju två arbeten och det kan ta på krafterna. Båda är i och för sig kontorsjobb. Att vara speditör på stadens största leverantör av koks och ved kan säkert vara stressande, men deltiden som bokförare på Östgöta Correspondentens tryckeri kan inte vara särskilt betungande. Och nära har han ju till båda arbetena.

De bor granne med tidningshuset, som hyresgäster i en av Correns omoderna kåkar från slutet av förra seklet. Till bränsleleverantören på stationsområdet är det också gångavstånd, fast Axel oftast tar cykeln dit. Familjen drar av trettio kronor om året i deklarationen för cykelslitage.

Axel har aldrig varit särskilt pratsam.

Jämfört med sin yngre bror Stig har han tunghäfta. Båda är duktiga bandyspelare, men det är bara Stig som kan berätta om deras bravader på isen så att folk orkar lyssna. Lillebrorsan hans är faktiskt en historieberättare av rang. I skrytsammaste laget för Annas öron men en hjälte för sönerna Martins och Kents kusiner, som verkligen tror att deras barnvaktssittande farbror jagat lejon på Afrikas savanner och tämjt elefanter i Indiens drypande urskogar.

Efter Annas och Axels bröllop i november 1948 glesnade bandybrödernas umgänge. Obotlige ungkarlen Stig tyckte att Axel isolerat sig i en trist borgerlig familjelycka. Aldrig tog bröderna ett järn på stan längre. Som bandyhjältar hade de också sett sina bästa dagar.

Lika bra att kliva upp och inleda dagens kamp mot den råkalla luften i den dragiga trerummaren. Sovmorgonen är ändå förstörd.

Anna svingar benen över sängkanten, krokar av morgonrocken från dess väggfäste och tassar ut i köket. Hon sover med raggsockor på och besväras därför inte omedelbart av kylan som lagrats i korkmattan under natten. Hon öppnar spisens gjutjärnslucka och skrapar ut askan från gårdagskvällens sista vedbrand. In med en handfull skrynklat tidningspapper, ovanpå papperet späntad tändved och så ett par klyvda björkklabbar från vedkorgen. Tändstickan flammar mot plånet och strax sprakar och kvider det i virket, som bjuder lågorna motstånd ett tag.

Medan Anna funderar på om hon ska behöva gå ner på knä och blåsa in i spisen för att få igång draget övermannas hon av kärlek till mannen, som låtsas sova bakom den nu stängda dörren. Känslorna finns i alla fall kvar. Kanske har hon inbillat sig. Alla säger ju att hon har livlig fantasi. Aldrig, aldrig ska hon sluta att älska honom. Så tänkte hon den första tiden. Så stark var deras passion.

Aldrig ska hon glömma deras första möte.

Järnvägsparken i Linköping 21 maj 1945. Tyskarna hade äntligen kapitulerat. Kriget var över. I Sverige kunde soldaterna hemförlovas. Annas pappa, den medelålders frisörmästaren Johannes Levin, skulle inte behöva riskera en ny inkallelseorder. Han kunde sluta anteckna avresedatum i det där tummade lilla häftet med svarta pärmar; datum som mor och barn ville göra osynliga.

Men Anna och hennes spralliga väninna Liselott hade betydligt yngre män i tankarna när de släntrade nerför järnvägsavenyn mot dansbanan i parken.

Lindarna stod i skir grönska. Ljumma vindar smekte väninnornas pudrade ansikten och lekte med bomullstyget i deras nytvättade sommarklänningar. De två nittonåriga kvinnorna, båda affärsbiträden i Edberts kvalitetsbutik för trikåer och damunderkläder på Storgatan, hoppades få svänga om med var sin charmig yngling i uniform.

Militärorkestern värmde upp med marschmusik. När dansen började blev det jazzigare toner. Ungdomar och vuxna roade sig till American Patrol, Chattanooga Choo Choo, Moonlight Serenade och andra av Glenn Millers evergreens.

En av de värnpliktiga bjöd upp Anna.

Han tog av sig mössan som om han stod på tröskeln till en bostad och väntade på tillstånd att stiga in. Han gjorde ett aningen blygt intryck, men Anna gillade hans vita leende och ostyriga mörka hår. Eftersom Axel var den längre av de två såg hon upp till honom i dansens virvlar.

Hon skulle fortsätta att se upp till honom. Under deras bekymmersfria förlovningstid och hennes graviditet och deras bröllop ett halvår före nedkomsten och under deras spirande föräldraskap skulle hon se upp till mannen, som tog henne till sin hustru.

Liselott gav inte mycket för Axel. Hon tyckte att han utstrålade hårdhet, att han hade något knutet inom sig. Att han inte var helt igenom ärlig. Hon kunde inte säga varför, det var mer en känsla, och naturligtvis höll hon dessa intryck för sig själv. Hon såg ju hur han fick väninnans ansikte att lysa. Inte bara på dansbanan utan varje gång han kom på snabbvisit till Edberts och frågade om hon kunde ta en fikapaus på Siestas kondis, runt hörnet från butiken. Något måste ju karln ha, resonerade hon. Men hans underbett kunde hon inte låta bli att reta Anna för.

Anna borstar tänderna i iskallt vatten. Det värker i kindtänderna när hon sköljer munnen. Rinnande vatten från kran inomhus har de i alla fall, tänker hon.

Men inget badrum. Ingen dusch. Bara den här trånga toaletten med sitt spruckna tvättfat.

När man drar i det vita porslinshandtaget till spolkedjan, öppnas en ventil i tanken uppe vid taket och vattnet sköljer med ett rytande genom röret; ett oväsen som ändå är en viskning jämfört med det utdragna ylande som följer medan tanken fylls på nytt. Det är en av nackdelarna med att bo kvar i föräldrahemmet. Det familjen vunnit i lägenhetsyta, sedan hennes mor och far flyttade till en halvmodern etta i Hantverksföreningens hus, har skett till priset av fortsatt låg boendestandard i allt utom antalet kvadratmeter.

Och snart är det julafton – med allt vad den helgen innebär av matlagning och vatten som ska värmas på spisen till disk av kastruller och tallrikar garnerade med en massa intorkat äckligt fett. Usch, usch, uschanimej, om man bara slapp stå i matoset. För att inte tala om rengöringen av risgrynskastrullen! Och Axel tänker förstås smita iväg med ungarna till sin storebror Valdemar som vanligt. För att slippa hjälpa till. Tänk om han kunde göra något mer än att ta in granen. Förstutrappan skottar han förstås, om det blir någon snö till jul. Man får vara glad för det lilla.

Hon drar kammen upprepade gånger genom sitt långa självlockiga hårsvall. Hon behöver verkligen inte skämmas för sitt utseende. Tvåbarnsmor och fortfarande en ung kvinna med figuren i behåll. Hon är bara tjugoåtta år.

Axel är sex år äldre men ungdomligt vital han också, stark och spenslig.

De är ett vackert par.

Hennes make är onekligen snyggare, när han inte slätkammar och pomaderar sitt hår och överdriver benan. Han passar mycket bättre i den lite ovårdade frisyr han hade innan de gifte sig och som han faktiskt börjat återgå till. Den gör honom mindre stram och kontrollerad. Han får en ledigare stil. Hon älskar den charmige Axel i vit skjorta med uppkavlade ärmar och slarvigt uppknäppt i halsen så att nyckelbenen syns. På somrarna blir han så härligt solbränd. Själv lyckas hon aldrig få till den färgen hur länge hon än ligger i solen och pressar.

Annas flinka händer penslar ögonbrynen och lägger svärta på ögonfransarna. Huden knottrar sig på armar och lår, när hon byter om från morgonrock och nattlinne till kjol, långärmad blus och kofta. Björkveden knastrar gott i spisen utan att någon värme ännu hunnit sprida sig i köket. Hon tänder ett par stearinljus på köksbänken. Ljusen i adventsstaken med vitmossa vill hon spara till frukosten.

Det är andra söndagen i advent.

Hon går genom den råkalla tamburen in till stora rummet, där en kokskamin är ansluten till husets enda fungerande kakelugn. Här inne är temperaturen trivsammare. Hon känner med handen mot kaklet som ännu bär spår av föregående kvälls glöd. Hon lockas att lägga kinden mot den glaserade keramiken, riktigt njuter av tystnaden i huset och beröringen av den lagrade värmen. Sedan tänder hon glödlamporna en efter en i lägenheten så att de kan bidra till kvicksilvrets sniglande uppåt i väggtermometerns glasrör. Takarmaturen känner hon aldrig någon värme från – den stiger rakt upp i taket – men lampetterna och bordslamporna är snabbt värmealstrande. Till och med radioapparaten sprider värme när den varit påslagen en stund. Hon skruvar ner volymen för att inte väcka barnen. Tillbaka i tamburen kastar hon en blick mot föräldrarnas bröllopsgåva: taklampan av grönmålat smide med Axels och Annas begynnelsebokstäver i utsirade A:n och manschettfästen för två päronformade lampor.

I köket knyter Axel skärpet om morgonrocken. Den är brun- och beigerandig som pyjamasen. Han drar handen genom rufsiga håret.

- Är du redan uppe? säger han.

Ett ängsligt drag lämnar kvickt hans mungipor. Han går till offensiv, innan hon hinner svara.

- Vi kan väl ta med oss barnen till Trädgårn i dag. Se om det går att åka kälke i nån av backarna.

Han sluter henne i sin famn, ger hustrun en lång kram och kysser henne bakom örat.

- Du luktar så gott.

- Mitt läppstift är slut, kontrar Anna. Deon också. Jag behöver gå till affären på måndag.

- Du får pengar av mej.

- Har vi råd? Vi måste köpa julklappar till Martin och Kent, mamma och pappa, faster Elvira…

- Det ordnar sej.

- Säjer du jämt. Det är tråkigt att alltid behöva tjata om pengar, protesterar hon och vrider sig ur hans grepp.

Axel muttrar något om att löningen bör komma före jul, annars blir det besvärligt. Han går ut på toan. Anna grimaserar när hon hör honom fälla upp wc-stolens trälock mot spolröret. Hon tycker inte om att maken kissar stående. Det är ociviliserat, och det är hon som får svabba efteråt. Han lyssnar inte på hennes invändningar. Han brukar hänvisa till karlars urgamla rätt att pinka stående, utomhus och inomhus.

Hon plockar fram koppar, glas och assietter till frukosten. Gör inget för att dämpa slamret från porslinet. Lika bra att få upp ungarna nu så hinner de tvätta ur ögonen och klä på sig före frukost. Det är för kallt för dem att sätta sig till bords i bara pyjamas. Så hon placerar ut tallrikar och bestick med invand okänslighet. Vardagsbestyren får henne att glömma både nattens stryparhänder – måste nog ändå ha varit en dröm – och irritationen över Axels uppträdande på toaletten.

- Hur ska tomten kunna veta var han hittar Kent och mej på julafton?

Anna och Axel växlar roade blickar över Martins fråga vid frukostbordet. Deras förstfödde är fyra och ett halvt år, barnslig nog att tro på tomten och gammal nog att oroa sig för att inte få några klappar. Familjen har för vana att på julafton umgås med barnens morfar och mormor och mammas faster Elvira. Vartannat år träffas de hemma på Badhusgatan och vartannat är det morföräldrarna Emma och Johannes som står för värdskapet, hos dem på Apotekaregatan.

Detta hattande fram och tillbaka bekymrar Martin.

- Tomten går fel om han tror att vi äter julmaten hos morfar och mormor.

Axel skrattar.

- Ingen fara, grabben. Tomten hittar alltid vägen till dom snälla barnen.

- Hur kan han veta var vi och alla andra barn finns? undrar Martin som verkligen inte låter sig nöjas med pappas besked.

- Tomtefar, han orienterar efter stjärnorna. Det är alltid stjärnklart på julnatten och stjärnorna visar vägen, fantiserar Axel.

Anna avslöjar att hon håller på att lära Martin första versen i Viktor Rydbergs dikt Tomten.

- Han ska få läsa upp den på julafton, tänkte jag.

- Vill inte! säger Martin med eftertryck. Det är mamma som vill.

- Sluta krångla, uppmanar Anna sin så ofta motsträvige son. Du har ju lovat. Det kommer att gå sååå bra. Jag hjälper dej förstås. Alla kommer att klappa i händerna. Vi ska träna varje dag fram till julafton.

Martin tjurar. Axel sträcker sig över bordet och lägger sin hand, varm och uppmuntrande, på pojkens huvud. Rör om med fingrarna i hans lugg.

- Mamma har rätt. Du kommer att charma alla.

När Anna ser makens hand sträcka sig över bordet ryser hon till. Mardrömmen igen. De framsträckta darrande händerna i mörkret.

Var det en dröm?

Så ser hon hur lille Kent i barnstolen sträcker sig efter sin pappas arm, försöker gripa tag i skjortärmen. Kent når inte fram men välter sin kopp med välling.

Koppen stod i vägen.

Drycken sprider sig över vaxduken, simmar runt smörbyttan, blandas med brödsmulor från halvätna mackor och sipprar in under adventsstaken med två tända stearinljus och små flugsvampar med rödprickiga hattar i vitmossan.

- Nej, inte nu igen! utbrister Anna, far upp från stolen för att rädda det som räddas kan.

- Ta det lugnt, pojken är bara ivrig. Inget han gör med flit, manar Axel som ser sin fru hämta disktrasan och med överdrivet knyckiga rörelser torkar rent på bordet.

Martin hasar ner från sin pinnstol för att slippa höra den ordväxling som han vet kan följa på spilld mjölk eller välling eller saft.

- Skrapa inte med stolen, säjer jag! biter Anna ifrån. Hur många gånger ska jag behöva säja det?

Martin svarar inte. Han lämnar köket. Anna läxar upp Axel för att han insisterar på att minstingen ska sitta i barnstolen som de fått av hans mamma i Norsholm.

- Det är bättre vi turas om att ha honom i knät, har jag ju sagt. Då hinner man stoppa honom innan han grisar ner hela köket.

 

*

 

Grusgångarna i Trädgårdsföreningens parkområde är sladdriga av sand och slask. Men i en grässlänt på ena sidan av kastanjeallén ligger det lite snö, mest hårdpackad is. Där försöker Axel åka kälke med Martin.

Det är ingen fabriksny kälke precis, med träratt och broms, utan ett hemmabygge från Axels föräldrahem Talliden. Med fötterna utanför och en repstump att hålla sig i styr han ekipaget. Det går inte fort, men Martin grinar illa när han träffas av snösprut i ansiktet. Trots det vill pojken åka igen. Hur många gånger som helst med sin pappa.

Anna håller sig på grusgången tillsammans med Kent i sittvagnen. Hon gläds åt att se sin man leka med Martin. Hatten har redan trillat av och hans halsduk fladdrar utanpå rocken. Hon minns första vintern med Martin. De var ofta här alla tre.

Medan pojken sov varmt nerbäddad i barnvagnen kastade hon och Axel snöboll på varandra – som förälskade tonåringar. De tog till och med ett par kort med pappa Johannes lådkamera. Först poserade Axel bakom ett av träden med en kramad boll i sin kastfärdiga handske. Sedan tog han en motsvarande bild av henne vid samma träd. Det blev två riktigt bra kort.

Till kvällen smattrar regnet mot fönsterrutorna.

- Typiskt, muttrar Axel som tänkt ta en promenad efter att ha nattat pojkarna. Ösregn i december. Utan snö blir det ingen julstämning.

- Vad bra, då kan du stanna inne och hjälpa mej med disken, föreslår Anna.

I samma stund knackar det på ytterdörren.

- Skynda dej och öppna så inte ungarna vaknar, säger hon och tar en paus över diskbaljan.

I farstun står en man som ingen av dem sett tidigare. Han är inte direkt ovårdad och definitivt inte sjabbig, men bortom den stadiga blicken anas något slitet, något härjat. Rocken är blöt av regn. Han presenterar sig med namn och ber om ursäkt ifall han stör.

- Det är så att jag är på väg till bion på andra sidan gatan. Jag undrar om jag kunde få ställa väskan här ett par timmar, om ni ville vara så snälla och ha den under uppsikt tills jag kommer tillbaka. Går det att få hjälp med det?

Axel ser hastigt på sin fru som torkande händerna mot förklädet anslutit sig. Främlingen bugar lätt mot Anna.

- Jag lovar att hämta den så fort filmen är slut.

För säkerhets skull håller han fram biobiljetten och visar klockslaget för filmens start.

- Nja, vi hade nog planerat att komma i säng i hyfsad tid i kväll, invänder Axel. Det är arbetsdag i morgon.

- Jag skulle vara er evigt tacksam om jag fick förvara väskan här högst två timmar, insisterar mannen.

Något i hans attityd får båda makarna att tveka.

Helst vill de inte ha med honom och hans väska att göra, men det är kanske lugnast att göra honom till viljes. De accepterar och villkorar: högst två timmar. Och så ber de honom att undvika ringklockan. Annars riskerar han att väcka barnen.

Mannen tackar och går ut i regnet. Anna och Axel skyndar till stora rummet och släcker taklamporna för att i fönstret kunna följa främlingens steg över gården. De ser hans gestalt snedda över gatan och illumineras av belysningen i Skandiabiografens affischskåp, som lockar med Sterling Hayden och Marilyn Monroe i nypremiären av I asfaltens djungel. Mannen tar sig in i bions foajé. Så långt stämmer hans berättelse.

- Märkligt, tycker du inte?

Axel nickar.

- Han sa inte ens varför han inte ville ta med väskan in på bion. Tycker han det är så besvärligt att ha den på golvet mellan benen? Visst var han mystisk?

Axel nickar igen.

De återvänder till tamburen för att granska väskan. En alldaglig chokladbrun bag, lite sliten den också precis som ägaren, med läderklädda handtag och infästningar och dito botten i en ljusare brun kulör. Anna prövar att lyfta bagen i handtagen. Den väger inte mycket. Borde inte kunna ställa till besvär i bänkraden på en biosalong. Anna tycker att Axel bör öppna dragkedjan, vilket han gör utan betänkligheter. Försiktigt drar de isär bagen upptill och kikar samtidigt med huvudena så nära att frisyrerna går in i varandra. Väskan är tom så när som på en tung tingest vilande på botten.

En pistol.

- En Browning tror jag, viskar Axel.

- Vad för något?

Han förklarar varför han tror att vapnet är en licenstillverkad variant av en halvautomatisk amerikansk pistol med kaliber nio millimeter.

- I svenska armén kallas den modell 07.

- Rör den inte! varnar Anna. Vi måste ringa polisen.

Axel kör ner näsan en bit i väskan för att kolla om där luktar krut. Det luktar mer vapenfett än krutrester. Han håller med Anna. De bör kontakta polisen.

Stadens nybyggda polisstation i gult tegel ligger nästan granne med Badhusgatan 3, bara varmbadhuset behöver passeras. En kriminalinspektör är på plats inom tio minuter. Han är i övre medelåldern, ser ut som en snäll farbror i sina stålbågade glasögon, och har ett fast handslag.

- Bengt Ernryd, presenterar han sig.

Kriminalaren greppar pistolen med en näsduk. Han vänder på föremålet och fäller ut magasinet ur kolven. Det är laddat med skarpa patroner.

- Skulle jag kunna få en papperspåse eller ett kuvert? Jag tar med magasinet till stationen och vill inte riskera eventuella fingeravtryck.

Anna hämtar kvickt en prydligt hopvikt påse ur nedersta kökslådan under diskbänken. Ernryd kisar i pistolens lopp mot taklampan – bröllopsgåvan - i tamburen. Också han använder luktsinnet. Innan han lägger tillbaka vapnet i bagen, antecknar han tillverkningsnumret i en bok han fiskat upp ur kavajfickan.

- Hur såg mannen ut?

Ernryd betar av ett antal standardfrågor.

- Han presenterade sej alltså, men ni har glömt namnet? Uppfattade inte riktigt vad han sa? Härjat utseende, säjer ni? Barhuvad? Hatt eller mössa? Vinterrock eller jacka? Pratade han östgötska? Utan brytning? Medellängd? Snarare spenslig än kraftigt byggd, alltså? Ingen mustasch? Skäggväxt? Sa han var han kom från, var han bor?

Paret Tallid hjälps åt att ge ett signalement och svara på frågorna i övrigt. Ernryd visar ett påtagligt intresse för Anna, som om han mera litar till hennes iakttagelseförmåga än Axels. Han tackar till slut makarna för deras uppmärksamhet och rådiga ingripande. De instrueras att vänta in främlingens återkomst och artigt lämna tillbaka väskan.

- Försök bara och vara naturliga. Inget onödigt prat men inte heller någon överdriven snarstuckenhet som att blixtsnabbt slå igen dörren och låsa om er. Var bara som vanligt! Vi kommer att ha två man diskret placerade utanför som griper honom när han lämnar huset. Han kommer att tas till stationen för förhör. Kom ihåg att vapnet är oladdat och ofarligt nu.

Kriminalaren tar ett djupt andetag:

- Skulle han inte dyka upp, kommer vi tillbaka och befriar er från bagen… Något ni undrar över? Bra, då får jag tacka igen och önska ett angenämt avslut på dagen. På kvällen, menar jag.

Det sista säger han med ett leende riktat till Anna. På väg ut vänder han sig om och tillägger pedagogiskt:

- Mannen behöver inte vara kriminell. Han kan vara tävlingsskytt och han kan ha vapenlicens.

Anna och Axel känner sig handfallna när de åter blivit ensamma i lägenheten. De huttrar i det kvardröjande draget från farstun. Disken får vänta. De behöver bearbeta det som hänt. Pojkarna sover som tur är. En skopa koks får kaminen i stora rummet att brumma ännu ljudligare. Värmen från kakelugnen inbjuder till en pratstund. De sätter sig på var sin stol framför eldstaden. Axel är vit i ansiktet.

- Mår du inte bra? undrar Anna.

Han svarar inte. Stirrar stint på kakelugnen.

- Vi var ju överens om att ta hit polisen. Eller hur? Känns det inte bättre nu när vi har pålitligt folk på pass utanför huset?

Han släpper inte kakelugnen med blicken. Läpparna är hopklistrade.

- Jag känner mej i alla fall tryggare, säger Anna uppmuntrande, med en underton av besvikelse, och noterar pyttesmå svettdroppar i Axels hårfäste. Är du rädd, älskling? Du är väl inte sjuk?

Hon lägger handen på hans panna för att undersöka om han har feber. Axel tar bryskt bort handen. Han skakar på huvudet.

- Vi skulle kanske aldrig ha öppnat bagen, suckar han.

- Men du ville ju också.

- Gjort är gjort. Nu får vi ta konsekvenserna. Vem vet vad den mannen gjort sej skyldig till. Tänk om vi kallas som vittnen till en rättegång.

- Varför då? protesterar Anna. Nu överdriver du. Vi har inte sett honom göra nåt brottsligt. Han kan ju mycket väl ha tillstånd för den där pistolen. Du hörde vad inspektören sa.

Axel gör en avvärjande gest med handen. Han mår inte bra. Det är uppenbart. Blicken flackar, från Anna till händerna i knät och vidare till luckan på kaminen. Porerna i hans strama ansikte är öppna och fuktiga. Anna erbjuder honom att bädda ner sig. Hon kan själv vänta in biobesökaren.

- Aldrig i livet! slår han ifrån sig. Något jävla budskap vill dom skicka…

Han reser sig så häftigt att stolen skrapar i golvet, är nära att välta. Anna förebrår honom. Vill han verkligen väcka barnen? Axel ignorerar hustruns kommentar. Han går fram och tillbaka i rummet, knyter näven och slår den mot handflatan som om han tränade inför ett stundande handgemäng.

- Vad menar du med budskap? vill Anna veta.

- Äsch, glöm det.

- Är det någon som hotar oss, menar du?

- Glöm det. Det var inget.

- Du menar ju nåt. Svara nu! Ut med språket! envisas Anna.

- Glöm det, sa jag! biter han av, stryker kallsvetten ur pannan med skjortärmen.

Efter kvällens sista föreställning kommer främlingen för att hämta sin väska. De hör hans steg i farstun och han knackar försiktigt, som de kommit överens om. Axel räcker honom väskan med dragkedjan stängd. Mannen frågar om det önskas någon ersättning. Sedan yttrar han några berömmande ord om Hollywoods nya stjärnskott Marilyn Monroe, som debuterat som filmaktris med I asfaltens djungel och slagit både amerikansk och europeisk publik med häpnad. Åtminstone folk av mankön. Anna har över huvud taget inget minne av någon Marilyn Monroe från den filmen. Så liten är birollen. Däremot gillade hon fulsnygge Sterling Hayden i paradrollen, när hon och Axel såg filmen på premiären några år tidigare.

- Jag hoppas att jag inte varit till besvär.

Biobesökaren tar farväl och går snällt i fällan.

Copyright: Björn Öijer