Textutdrag Gudruns raseri

"Under senare år har många presumtiva författare känt sig kallade att skriva en självbiografisk roman, men få har lyckats skapa ett litterärt verk. Björn Öijer har med Guldstjärnan tagit ett definitivt steg in i de professionella skönlitterära författarnas krets"

 

Citerat ur lektörsomdöme av Lars Rask i BTJ-häfte 14:2012

 

Kapitel 1

 

 

 

Det stickiga novemberregnet droppar ihärdigt från mösskärmen. Enstaka stänk letar sig innanför kragen, där sältan i avdunstad svett redan irriterar mikrosåren på halsen efter morgonens rakning. Svampsäsongen är definitivt över sedan några nätter med minusgrader. Hunden har rullat sig i något äckelpäckel och kräver en omständlig tvagning i stugan efter promenaden.

Mannen är inte på det klara med vad som gör honom mest upprörd.

I sina snoriga näsborrar drar han in lukten av multnande löv och nerfallna grenar på lit de parade i en långsamt döende markvegetation.

För att inte tala om lerpölarna och de vattenfyllda hjulspåren när dagsmejan får isen att brista under stövlarna på skogsbilvägarna. Och de fula rostbruna ormbunkarna som var så gröna och granna i somras. Synen av vildvuxet gräs som tappat livsgnistan även det och lagt sig i vissna kupor som liknar en puckelpist utan snö. Förnimmelsen av rå fukt i luften som blandar sig med hans egna kroppsodörer inifrån syntetfibertröjan, flanellskjortan och mollskinnsjackan. I handskarna stelnar fingrarna som vanligt till glasspinnar. Att han jämt ska bli så kall om händerna så fort temperaturen inte orkar över tiogradersstrecket!

Mannen med hunden är på förmiddagspromenad i skogen öster om Ljungby i Småland. Han heter Erik Barkeborn och är en så kallad 60+.

Vad han avskyr sådana ord!

Sextiplussare! Grå pantrar! Silverryggar! Mappisar! Muppar... Han känner inte igen sig i församlingen. Han kallade sig inte ens hippie eller proggare på den tiden det gick att plocka poäng på sådana markörer. Mods var han inte heller, möjligen sune fast han själv aldrig använt epitetet. Yuppie var han redan för gammal för, när det uttrycket myntades, och han hade än mindre passat i det sällskapet.

Erik Barkeborn är nybliven avtalspensionär men tar inte heller det ordet i sin mun. En gång redaktör alltid redaktör, intalar han sig. För att vända på steken - har han någonsin presenterat sig som yrkesarbetande eller förvärvsarbetande? Nix pix. Därför står det inte pensionär på visitkortet han beställt från en firma, som sedan dess terroriserar honom med e-postreklam för ytterligare en laddning visitkort och andra printprodukter där ens namn mångfaldigas på löjliga klisterlappar, adressetiketter, kuvert och tackkort.

- Fy fan, säger han, vilket får hunden att vända sig om och snabbt skanna av läget.

Erik tar ett tag med handskryggen över ansiktet och befriar nästippen från sekret. Han erinrar sig hur svårt det var en gång i tiden att bli av med erbjudanden från tidskriften Time, när han sa upp prenumerationen. Dear Mr Barkeborn, this is Your last chance. Our exclusive and final offer. Don´t dare to miss it! Så lät det med små variationer i brev efter brev sockrade med tjatiga erbjudanden om armbandsur, axelremsväskor och skinnklädda filofaxer.

Till slut gick kuverten oöppnade i soppåsen.

Hade inte hälsoproblem och annat skit kommit i vägen hade han fortfarande randat sina artiklar, minst en per dag och lästs av hundratusentals. I stället för att reta sig på småsaker. ”Annat skit” är - var - problem med chefen. Lika bra att stiga åt sidan när tillfälle bjöds.

Erik är nöjd med sin uppgörelse.

Han har kvar lägenheten i Stockholm men tillbringar allt mer tid på landet, i Småland. Han och jycken lever som ett syskonpar. Den svartpälsade schabradoren Terry är egentligen inte hans hund. Den tillhör frånskilda hustrun Jenny. Hon är tacksam för att han tar hand om hunden. Hon älskar det ostyriga pälsdjuret men har sitt jobb att sköta. Hon slipper också besväret med att ta honom till hunddagis varje morgon. Sånt kostar dessutom pengar, särskilt i storstan.

Hon är glad att exmaken ser efter fritidshuset också. De äger det fortfarande tillsammans. Eriks andel är bara tjugofem procent, men han betalar sjuttiofem procent av elen. Han vistas ju i huset mycket mer än Jenny, så han har inga invändningar mot den matematiken.

Nej, det är helt andra saker som upprör honom nu, där han står i det strilande regnet och stirrar på ett slags avspärrning.

På den plats där han brukar stövla av från skogsbilvägen och klafsa längs en stig för att nå ett kalhygge och sen fortsätta förbi ett torp som hyrs av danskar som sommarställe, just på den platsen har någon spänt plastremsor mellan träden så att tillträde till stigen hindras. På ett pappersark instoppat i en plastficka har någon med spritpenna skrivit:

 

Inga stigar, tack.

Ge fan i riset!

 

Schabradoren Terry rycker i kopplet och vill fortsätta hemåt. Men husse är som sagt upprörd. För nu anar han ett samband med sina iakttagelser under hösten i den här delen av skogen. Björksly har kapats och slängts på ett till synes omotiverat sätt kors och tvärs över delar av stigen så att han tvingats lyfta undan slyet för att kunna ta sig fram. Samtidigt har det inte gallrats alls runt granarna på ömse sidor om stigen. Där växer ungbjörken tätt och högt över toppskotten på granplantorna.

Någon har uppenbarligen med avsikt velat göra det svårt eller omöjligt för skogens flanörer att gå den här sträckan.

Varför?

Att denna någon är samma person, som inhägnat hans vandringsled med varningstejp av det slag som används på byggen och vid trafikfara på vägar, är Erik tämligen övertygad om. Han drar slutsatsen att denna någon också har textat den oförskämda skylten. Att personen i fråga torde vara identisk med markägaren är inte heller det en alltför vågad slutsats, tänker Erik Barkeborn.

Vem nu markägaren är?

Erik har ingen aning.

Han utesluter Ljungby kommun som äger stora delar av området, speciellt runt Bräkentorpasjön med dess naturreservat och naturstigar och motionsslingor markerade med rött, gult eller grönt efter avståndet i kilometer. Nej, det här måste vara en privat markägares verk och sådana finns det gott om, både i byn och närmare stan. Erik minns en karta han en gång studerat i ett fastighetsprospekt. En pytteliten fågelsjö hade där tårtbitsliknande gränsmarkeringar från ett dussin intressenter. Måste ha varit fiskevatten en gång i tiden, tänkte Erik. Kräftor och annat ätbart. Nu är sjön eller myren runt omkring häckningsplats för ett par tranor. Fåglarna har dock trumpetat färdigt för i år. De har anslutit sig till ett sträck söderöver med hopp om en drägligare tillvaro på andra breddgrader.

- Tyst på dej, Terry! invänder han mot hundens rastlöshet.

Fult skrivet är det också.

En irriterad och hafsig handstil.

Skylten gör ett obegåvat, rentav ilsket intryck. Den gör Erik riktigt förbannad. Han förnimmer ett ökat tryck i tinningar och hjärta och känner tydligt av den där klassiska smärtan i ryggslutet. Nerverna drar ihop sig och skickar elaka ilningar uppför musklerna längs ryggraden. Så har det varit länge när han känt sig förorättad, dåligt behandlad, inte fått göra sin röst hörd. Eller bara härsknat till, när det gått för långsamt i trafiken eller i kön på snabbköpet. Ännu längre tillbaka gav olusten sig till känna som muntorrhet, senare som skakningar i händerna kombinerat med bubblande magsyra. Efter diskbråcket, som han belönades med efter att ha grävt dike och grop för stenkista till stugans avlopp, är det ryggen som säger ifrån.

Erik vet att då är det allvar.

När ryggen säger ifrån.

Värst retar han sig på ordvalet. Svordomen i andra satsen. Uppmaningen Ge fan i riset! Här grinar en attityd honom rakt i fejset. En attityd som aktiverar diskbråcket och klämmer åt om nervknippena. Stör hans känsla för anständigt uppförande människor emellan. En oförskämd typ som inte tycks tolerera att fotvandrare använder en sedan länge upptrampad stig; en maktmänniska som tvärtom kräver att de ska sluta lyfta bort riset som gör stigen oanvändbar. Erik brottas med invektivet bondtölp samtidigt som han ropar till Terry att sluta gnälla.

- Husse måste fixa en sak här först.

Fixa betyder att leta reda på en kulspetspenna i den mossgröna jägarjackans fickor och därefter prångla ut bondens papperslapp ur det immiga regnfläckade plastfodralet för att kryssa över den dumma uppmaningen; sedan plita dit ett trotsigt budskap som ska återställa ordningen i skogen.

Han fumlar med pennan som hellre rispar sönder papperet än släpper bläcket ifrån sig. Terry har slutat nosa runt och satt sig på baken med blicken följandes husses ansträngningar.

- Så där ja.

Erik krånglar tillbaka papperet, tar ett steg bakåt och läser sitt bidrag till skogens invånare och tillfälliga besökare:

 

Allemansrätten gäller även här.

Fortsätt använda stigen!

 

Han har undertecknat med sitt mobilnummer i den händelse markägaren eller någon annan vill kontakta honom. För att stötta eller banna. Vilket som. Feg är han inte. Han står för sin uppfattning och är beredd att försvara den.

Ansikte mot ansikte om så behövs.

Stärkt av motståndet i aktiv handling beslutar han att göra en kraftansträngning och rensa stigen från allt sly som han nu förstår avsiktligt blockerar hundägare och andra fotgängare från att nyttja det här promenadstråket. Han slår knut på Terrys koppel runt en späd asp för att hålla jycken på plats. Med stor energi hugger han tag i den ena kapade björkslanan efter den andra och kastar dem som glesstråade kvastar mellan granarna. Han inser att detta kan strida mot den privata äganderätten och är noga med att inte skada några granar. Han får hugga i ordentligt och hinner bli rejält svettig, innan arbetet är utfört och stigen ligger där i öppen dager igen blottande sina jordiga vindlingar, stenar och lerfyllda håligheter med avtryck av stövlar och hästhovar.

Handskarna är våta och smutsiga, men han fryser inte längre om fingrarna.

Puls och självkänsla har klättertävling, när han styr kosan hemåt med hunden i sträckt koppel ivrigt trampande för att bli förste man vid stugdörren. I detta tillstånd är Terry mera grävling än hund.

Erik slickar i sig regndropparna från mösskärmen. Det är en styv timmas stöveltramp kvar till stugan och han fördriver tiden med att kontrollera och pröva sina invändningar.

Njuter du av att vara principryttare?

Räckte det inte med åren som ordningsman i skolan?

Håller du på att bli rättshaverist, kanske?

Du har ju haft en och annan i telefonörat som journalist. Enerverande samtal räknat i antal minuter och graden av ältande innehåll. Bittra människor som ursprungligen haft rätt i sak men gjort en omöjlig kamp för upprättelse till sin livsuppgift och en plåga för såväl närstående som annat folk, vilka förväntas driva den förfördelades fråga in absurdum - trots att de sedan länge slutat lyssna.

Det här är ju inte första ”caset” du själv snubblar över sedan du slutade jobba, erinrar han sig.

Nej, sannerligen inte.

Först var det artikeln i villaägareföreningens medlemsblad söder om Stockholm, där Erik bodde med sin Jenny före skilsmässan. Föreningens ordförande menade så väl i artikeln, som handlade om grannsamverkan mot brott. Han beskrev detaljerat hur en alert villaägare hade upptäckt ett pågående inbrott hos grannen, larmat polisen och samtidigt ryckt nycklarna ur rattlåset på tjuvarnas bil. Felet var att ordföranden lika detaljerat beskrev de misstänktas folkgrupp – romer – och bilens nationalitet: finsk.

Värst var slutklämmen: sån ohyra vill vi inte ha i våra kvarter.

Erik mådde illa vid köksbordet där han satt med tidningen. Skyddsutrustade bekämpningsmän från Anticimex virvlade runt i skallen krokandes arm med nazister praktiserande partiets utrotningspolitik. Han skrev en insändare som argumenterade för att de pressetiska reglerna måste följas också i ett medlemsblad med begränsad spridning. Insändaren publicerades utan prut i numret efter tillsammans med en ursäkt från ansvarige utgivaren, som försäkrade att varken han eller någon annan i villaområdet var rasist.

Mindre framgång har Erik haft med försäkringsbolaget som han anmälde för vilseledande marknadsföring. Bolaget lovar kunden att ersätta självrisken i den vanliga bilförsäkringen med upp till tre tusen kronor vid alla de vanliga skadorna, däribland inbrott, viltolyckor, parkeringsskador, kollision.

När ett stenskott på Essingeleden gjorde det nödvändigt för Erik att byta hela vindrutan på Toyotan, upplyste bolagets handläggare att skador på glas och däck är undantagna enligt de finstilta villkoren. Erik kontaktade bolagets vd och talade om för honom att en anmälan var på väg till Konsumentombudsmannen, KO. Stenskott borde enligt all logik tillhöra alla de vanliga skador en bil kan råka ut för. Om inte borde detta undantag tydligt ha angetts i stället för att gömmas undan i en finstilt paragraf på baksidan av försäkringsbrevet.

Vd svarade artigt att bolaget skulle rätta sig efter de anvisningar KO eventuellt skulle komma att framföra. Eriks förhoppning – förvisso inte uttalad - om att trots allt få självrisken betald, i ett utslag av korporativ good will har inte infriats.

I övrigt har han bara fått ett till intet förpliktande och i tonen löjeväckande byråkratiskt brev från registraturen på KO, där hans inlaga bekräftas:

 

Anmälningar och synpunkter från allmänheten är mycket värdefulla och till stor hjälp i verkets tillsynsarbete. Din anmälan förs in i verkets ärendedatabas och n kan komma att läggas till grund för ett tillsynsärende.

 

Kan komma att. Kyss mig!

Ärendet förs in i röven på verket, vilket i extremt sällsynta fall kan resultera i ett befruktat ägg som delar sig och växer till ett ärendefoster aspirerande på en ljusare framtid för alla konsumenter. Missfall kan dock inte uteslutas

Kyss mig, vill han upprepa högt och tydligt bakom hunden, som stretar hemåt med sträckt ragg och svansen krökt över ryggen som en biskopskräkla. Men husse håller tand för tunga. I stället reagerar Terry på det bekanta jämrandet från två gamla furor vilka knirkande gnider sig mot varandra, när vinden ligger på från väst.

Det gör den för det mesta här nere.

Väl innanför stugdörren viftar Terry på svansen och förväntar sig en näve hundgodis som tack för att han skött sig på promenaden. Erik behåller kopplet på. Husse vill undvika att jycken sin vana trogen hoppar upp i soffan och borrar ner sig bland prydnadskuddarna. Först måste Terry tvagas för att bli kvitt stanken av ammoniak i pälsen från grannens nygödslade åker. Jöran Nilsson, J kallad efter förnamnets versal, hade kvällen före dundrat runt med sitt monster till traktor och låtit spridarna tömma tank efter tank av stinkande kopiss. När hunden på morgonkvisten rullade sig på den harvade jorden hade den frusit till under natten. Erik trodde att det var glädjen över den glatta silvriga rimfrosten, som lockade hunden att rulla runt och gnida sig mot marken. För sent kom han ihåg.

Det var parfymen jycken ville åt, inte frosten.

Tvagning av hel hund är besvärligt och har aldrig utförts av Erik inomhus här nere på landet. Tur att inte Jenny är här, tänker han tacksamt och hämtar gula plastbaljan i förrådet. De har av kostnadsskäl aldrig dragit in vatten utan nöjt sig med djupborrad brunn utanför stugknuten. Rikligt med kranvatten är det, från flöden åttio meter ner i sandjord och berg, men så pass missfärgat av järnfällningar att man kan knappt vill tvätta sig i det, än mindre kosta på dusch och varmvattenberedare. Tvättmaskin har de inte ens fantiserat om. Vem skulle vilja köra en vittvätt i rostfärgat vatten?

Hinkarna är fyllda i kök och tvättrum, så det är bara att sätta igång när vattnet sent omsider kokat upp i största kastrullen på spisen och kan blandas till lagom hundtemperatur i baljan på köksgolvet. Erik sprutar i flytande tvål och en skvätt hårschampo. Han börjar tvagningen med stora sjok av hushållspapper för att väta pälsen och få bort det värsta. Sedan vrider han ur en frottéhandduk och fortsätter behandlingen över huvud, rygg och flanker, bog och underrede. Benen och tassarna får sitt liksom yviga svansen och ljumskarna. Terry uthärdar slokörad och med vädjande blick. Räcker det inte snart? Jag ska aldrig mer springa ut på den där kissåkern.

Jag lovar.

Det blir att svabba av hela köksgolvet efteråt. Erik är rädd att gödsellukten ska sippra sig fast under listerna vid diskbänken och tröskeln till vardagsrummet.

Kaffestunden erbjuder sitt alltid lika välkomna avbrott.

P4 Kronoberg rapporterar på lokala nyheterna att en villaägare i Alvesta haft påhälsning av tjuvar och blivit av med en kristallvas, en stereo, en kostym och två klänningar samt några rådjursstekar ur frysen.

Erik ler roat.

- Hörde du, Terry? Inbrott igen. Men det är tre, fyra mil härifrån. Vi behöver nog inte oroa oss.

Lokalradions provinsialism är en viktig del av lugnet här nere, har han alltid tyckt. Ingen händelse är för liten. Allt och alla förtjänar ett omnämnande. Nyheter och notiser som aldrig skulle kvalificera sig för publicering i storstadsmedia blandas här med returinformation av tvättäkta slag: frågelådor, hälsningar och gratulationer, ryggdunk, efterlyst kuriosa i eterns antikgömmor (vem har en bensintank original till en Zündapp moped, den svenska modellen?), önskelåtar, recept på maträtter, bygdereportage, samtal mer än intervjuer. Samförstånd hellre än konfrontation. Erik erinrar sig ett citat från Folkets Dagblad under ordförande Maos tid på jorden: Vi skriver om bygget av bron, ni i väst skriver om bron först när den rasar.

Och så den sköna dialekten. En sjungande vänlighet som håller ondska och aggressivitet borta. Till och med Ljungbys rabulist, den åldrade vinterbadande konstnären Sven Ljungberg, levererar sina kärva kommentarer om kommunpolitiker och deras vanstyre klädda i melodiska försonande svordomar.

Sven Ljungberg var varm och hjärtlig, när han några år tidigare tog emot reportern Erik Barkeborn i sin ateljé vid ån Lagan. Erik hade för en gångs skull inte beväpnat sig med ett batteri färdigskrivna frågor, eftersom han hade på känn att konstnären skulle tala fritt ur hjärtat om dåtid och nutid. Varför försöka inhägna ett kreativt ohämmat temperament med i förväg uttänkta staketstolpar? Erik blev inte besviken. Den vid intervjutillfället 84-årige lade ut texten så pass att Erik undrade om Ljungberg inte målade lika bra i ord som i olja och träsnitt och mosaik. Även konstnären var nöjd med samtalet. Efter publiceringen fick Erik med posten ett signerat träsnitt som tack samt en inbjudan till vernissage i Stockholm.

Sven Ljungberg heter nästan som staden han bor och verkar i. Men han är långt ifrån Ljungbys enda historieberättare. Staden har ett sagomuseum med tillhörande nätverk av entusiastiska story tellers och en egen årlig berättarfestival.

Ingen kriminalitet att orda om.

Inte ens för gubbarna i fredagsbastun på Sunnerbohallen. Det mesta snacket rör ålderskrämpor, sjukdomar och olyckor som folk drabbats av. Därnäst Troja och vilka som spöade hemmalaget senast i Allsvenskan. Risken för nedflyttning till division ett är överhängande. Det är några år sedan Troja sopade isen med de gruvligt besegrade hockeylirarna från Huddinge. Erik och hans grabb Johan gömde sig då i publiken och led med sina egna kämpar.

Inga lapplisor på Ljungbys gator. Fri parkering råder ännu över allt denna sunkiga senhöst år 2004.

Knappt några poliser heller. Öppettiderna i polishuset är synnerligen begränsade. Bemanningen likaså. Patrulleringen i det närmaste obefintlig.

Visst förekommer social utslagning. Erik ler igen för sig själv vid minnet av skoavtrycken som en skämtare med konstnärliga anlag (var det möjligen självaste Ljungberg?) nattetid gjutit in i cementen på gångstråket utanför socialbyrån. Spåren snubblade sig fram till Systembolagets entré där de upphörde.

Invandringen från andra länder har varit begränsad. Innan köpingen fick sina stadsrättigheter 1936 fanns en minoritet danska immigranter bland de knappt fem tusen invånarna.

Det sena 1970-talets båtflyktingar från Vietnam var i många år de enda invånarna med avvikande utseende i ett homogent jordbrukarsamhälle präglat av sina marknader och sin småindustri. Strålfors, Svetruck och Ljungby Maskin heter välmående företag där folk jobbar och känner varandra. Naturälskande danskar och tyskar har andra språk men utmärker sig knappast mer än så i stadsbilden. De njuter lantliv i hyrda eller köpta torp, ju ensligare belägna, desto bättre.

På sistone har det kommit folk från gamla Östeuropa, Baltikum och Ryssland. Folk och folk. En del av dem ser rätt hårda och tärda ut där de sitter för sig själva på Roddys konditori eller Café 13 på Storgatan.

Torpeder? Hallickar?

Prostitutionen i Ljungby, hur ser den ut?

Klart att den finns också här, gissar Erik Barkeborn, fast han aldrig sett några horor i stan. Utslagna som försöker finansiera sitt drogmissbruk. Eller arbetslösa kvinnor hitlurade från Europas östra randstater och nu inlåsta av svinpälsar, som lagt beslag på deras pass. Säkert är det både och. Och i bägge fallen är det ett elände som i varje fall sommargäster slipper konfronteras med.

Kineser driver restaurang Peking i hörnet av Tellushuset mitt i city, stans vackraste byggnad. Sten och nationalromantik i en skön förening. Och så ett lökformat torn. Ljungby har annars gott om äldre villor med tornprydnader i svart eller grönärgad plåt. Thailändare har förresten ansökt om serveringstillstånd i en lokal på baksidan av Tellushuset. Så det asiatiska inslaget i stadsbilden väntas stärkas.

I Ljungby finns ingen restaurangmaffia, som i Stockholm.

Bara lokala näringslivsmonopol där samma familj styr ett antal verksamheter, mer eller mindre diversifierade. Så är det med ägarna till Hotell Terraza, stans fulaste byggnad i dess öststatsdeco á la 60-talsbetong och rader av själlösa fönster staplade ovanpå varandra utan att ens snudda den blygrå himlen. Utsikten över Stora torgets bilparkering upphör vid Tellushuset, som ramar in torget tillsammans med hotellet och Axells järnaffär.

Ägarfamiljen disponerar också kondiset Roddys, två butiker för märkeskläder, tivolijippon på torget med mera. De har även intressen i nattklubben Garvaren Nöje, men den verksamheten är inte särskilt lukrativ. Ljungby har å andra sidan aldrig gett sig ut för att vara Smålands Las Vegas. Grabbgäng som vill svepa en stor stark bänkar sig på Harrys veranda i anslutning till Terraza eller tar trappan ner till restaurang Charlies källarpub, där de får sällskap av ensamma lastbilschaffisar som bor på motellet söder om stan.

Vill man spana in brudar är chansen att lyckas dock inte mycket större på pubarna än motellet.

Närheten till E4 ger polisen anledning att göra ett och annat knarkbeslag. Vilket pliktskyldigt uppmärksammas i Smålänningen, dagsavisen som är mer lokal och beskedlig än fristående och granskande.

Nu minns Erik, nå han såg det inte själv, men hustrun och sonen skulle lämna tillbaka en film hos videoshopen på Kungsgatan. Innehavaren fanns inte bakom disken. Han hade kallats ut på gatan, där han konfronterades med några tatuerade mc-killar i skinnvästar med Bandidos på ryggen. Tillbaka i stugan var Jenny och Johan säkra på att de blivit vittnen till det slags utpressning kriminella mc-gäng ägnar sig åt.

Torpeder på stålhästar.

I kaffekoppen ser Erik en annan bild. En rektangulär välomstskylt vid en av Ljungbys infarter.

 

DU ÄR VÄL NYKTER OCH GLAD

NÄR DU GÄSTAR VÅR STAD?

 

Kommunvapnet och en logotyp från Motorförarnas helnykterhetsförbund visar vilka som ställer frågan. Skylten är från 1950-talet och en blond kvinna med ett varmt leende poserar intill på fotografiet, som Erik sett någonstans, troligen hos antikhandlaren på Storgatan, i backen upp mot kyrkan.

Han erinrar sig nu vilka rysningar han den gången fick inför skyltens budskap. Dess anda av Bror Duktig och sträng social kontroll i en somrig folkhemsidyll. Det räckte tydligen inte att vara ren och proper som kvinnan på fotot. Den gästande avkrävdes också ett gott humör. Om sådant sinnelag fattades besökaren var det nog bäst för honom att göra visiten så kort som möjligt, uträtta sitt ärende och sen packa sig ut ur stan. Fortare än kvickt! Annars kan sheriffen hjälpa till med den saken. Sura miner och skjutvapen lämnas hur som helst vid stadsgränsen. Återfås mot kvitto vid avfärden.

Familjen Barkeborn har haft närmare till ett annat slags tvistigheter. Trätan om arrenden, arv och jordbruksfastigheter är vardagsmat i byn. Det räcker med sporadiska kontakter och barn i samma ålder för att få insyn i den verkligheten.

På väg ut till vedboden i lagårn upptäcker Erik att hans mobiltelefon ännu en gång oavsiktligt slagit om till ljudlöst läge. Det är för lätt att komma åt den utvändiga omställarknappen.

Därför har han missat ett samtal, ser han på displayen.

Han känner inte igen numret.

 

*

 

Muraren och fritidsbonden Alexander Gustavsson känner sig pressad. Förvisso är han glad att skördesäsongen är över, det är bara lite potatis kvar att få upp ur jorden. Sedan kan han ägna sig åt skogen.

Om det inte vore för alla entreprenader han dras in i.

Snart ska väl varenda villaägare ha en stenlagd garageuppfart och ett antal murkransade terrasser på tomtens sluttande ytor mot gatan. Nåja, det är sådana jobb han drar in kulor på. För att kunna ägna sig åt det han älskar sedan barnsben. Vara ute i skog och mark. Klättra upp i något av jakttornen och vänta in bytet. Älg, rådjur eller räv. Spår efter gris tyder på att han snart ska få vildsvin i kikarsiktet också. Värma sig med en mugg termoskaffe och en dubbelmacka med stekt ägg. Kanske ta sig ett järn ur fickpluntan. Blåsa bort myggen genom ena mungipan. Det är livet.

Ovanpå det en pris snus.

Men det blir för lite tid över till favoritsysslorna.

Och så har han Anitas psykiska problem. De hinner upp honom nu igen, när han går inåt skogen för att kontrollera avspärrningen.

Hustrun ser inte ut att bli bättre, han skulle nästan vilja säga tvärtom. Trots åratals medicinering, läkarundersökningar och terapisamtal. Sjukdomen tär också på ekonomin, inte bara på samlivet. Utgifterna för Anitas behandling tvingar honom att expandera inom murarfirman. Han borde anställa en kille till men fruktar att tiderna ska bli sämre. Då måste han säga upp och det blir en massa tjafs med facket. Nej, det känns tryggare att hyra in tillfällig arbetskraft. Börjar bli gott om polacker och ryssar i stan. De jobbar gärna svart och kan bo i hans gamla husvagn, den han fick överta från svärfar. Om de inte har egen bostad vill säga. Ljungby kommun har ju en del baracker för socialfall och gästarbetare.

Anitas nojor.

Man har försökt med kognitiv beteendeterapi, heter det, har han lärt sig. Det bet faktiskt på ormnojan men inte mycket mer. Hon vågar sig ut själv i skogen nu – men bara i gummistövlar med höga skaft. För det mesta bär hon hatt med myggnät för att slippa få spindelnät i ansiktet. Hon har prövat med solglasögon för att slippa biodlarutstyrseln. De gav upp biodlingen för några år sedan. Med solbrillorna på fastnar nattens nyspunna nät på glaset eller bågarna och kan skakas av. Kinderna skonas från beröringen av allt klibbigt och trådigt som hänger lite varstans i grenverken.

Det är om kinderna som hon är känsligast.

Håret skyler hon alltid, under mössa, hatt eller schalett.

Alexanders syster säger att han borde flytta in till stan med sin Anita. Det är vad hon behöver, påstår syrran. Anita är en stadsbo, hon avskyr landet. Hon försöker göra dig till lags men vill egentligen inte stanna ett dygn till på gården. Fattar du inte att hon liiiider? Hon tror ju att nån älgtjur eller nån galen häst ska springa omkull henne och släpa henne med sig ut på myren. Det är därför hon knappt går ut.

Hon vantrivs, Alexander!

Ser du inte hur gammal hon blivit?

Alexander väter överläppen med tungspetsen. Han saktar av på stegen och förbannar sin syster. Visst, du har rätt. Anita har åldrats. Märkbart. Mer än normaltJag vet. Jag vet. Jag har ögon att se med. Hon är ju äldre än jag, men det förklarar inte… jag tror att det beror på hennes sjukdom. Jag vill inte att du kritiserar mig på det där sättet. Jag kan inte tänka mig att flytta in till stan. Jag är född på landet. Jag har ärvt de här hektaren och tagit lån för att kunna köpa ut dig och brorsan från gård och hus. Vi har valt att bo här ute. Vi, säger jag. Anita och jag gjorde det valet. På dig låter det som att jag har bestämt.

Han retar sig på att han inte hunnit röja sly i granplanteringen, som närmar sig på höger hand. Har ju fått prioritera stigen och försöka göra den oframkomlig. Men lik förbannat går det folk där. Ryttare tar sig fram den vägen också. Hästarna kliver förstås över björkriset.

Men avspärrningen får de allt lov att respektera.

På vänster hand skymtar han jakttornet på hygget. Han vet exakt hur terrängen ser ut bortom tornet och den glesa tallskogen. Sluttande mark med sorkhögar och hallonsnår och enebuskar som slutar i en göl på botten av en ravin med urskogsliknande gammelgranar runt omkring. Anita har mardrömmar om gölen. Hon ser den som ett förrädiskt sumphål redo att svälja såväl människor som hus och hela kvarter. Glufs, slurp, sen trädens tystnad. För Alexander är samma vattensamling en källa till glädje, ett rofyllt öga som blinkar uppmuntrande åt honom när solen går ner och han sitter på pass i tornet.

För hustruns skull går han nu för att inspektera avspärrningen. Fast han inte har tid. Kunde ha tagit fyrhjulingen men behovet att sträcka på benen fick avgöra.

Framme vid skylten stelnar han till.

Vem i hilvetes hilvete har kryssat över min skylt och skrivit en massa dynga? Vem tror du att du är, din tönt!

Alexander rundar plastbanden och upptäcker att allt ris är borttaget från stigen, som ska sluta vara stig, och nu ligger slängt bland de två meter höga plantorna. Han gör helt om, återvänder upp på traktorvägen och rycker åt sig plastfodralet. Han halar upp mobilen ur overallfickan och trycker numret, som inkräktaren haft fräckheten att plita ner på hans skylt. Bröstkorgen häver sig på honom som ett hav i väntan på en tsunami, när han hör signalen gå fram.

Fyra ljudstötar i luren känns som en seg arbetsvecka. En telefonsvarare knäpper igång:

 

Hej! Du har kommit till Erik Barkeborn. Lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp.

 

- Du… Barkeborn, ring mej meddetsamma… så ska jag lära dej vad allemansrätten är för nåt!

Alexander trycker av sin mobil.

Han drar på sig ett par arbetshandskar och kliver ner bakom plastbanden. Han tänker återställa oordningen och han tänker göra det grundligt så att ingen får för sig att flytta röjt sly på hans mark en gång till.

 

*

 

Erik Barkeborn sätter ner vedkorgen i gräset utanför ladan. Han knappar fram det missade samtalet och startar röstbrevlådan. Så där har vi markägaren, tänker han efter att ha lyssnat av det korta meddelandet. Vilken snabb respons. Verkar som att mannen har ett överdrivet kontrollbehov, om han redan varit förbi och sett min anteckning. Har han inget vettigare för sig? Synd att jag inte hörde samtalet när det kom.

Han sa inte sitt namn.

Han låter inte otrevlig direkt, men irriterad på det där småländskt trivsamma sättet. En tydlig irritation som stegras mot slutet. Smålänning är han alltså, från bygden. Nu vet jag i alla fall det. Och det är ingen av mina närmaste grannar på byn, det hörde jag på rösten. Skönt. Hade inte varit kul att behöva bråka med någon av dem.

Bäst att ringa upp karln.

- Japp!

- Hej, jag heter Erik Barkeborn.

- Är det du det? Dej vill jag allt prata med. Du ska ge fa…

- Vem är det jag pratar med? avbryter Erik kvickt, noga med att vidmakthålla en neutral ton.

Ska det här samtalet spåra ur är det i alla fall inte jag som ska lastas.

- Gustavsson, blir det korta svaret följt av:

- Du har varit inne på min mark.

Uppföljningen låter som en anklagelse, inte bara ett konstaterande.

- Det stämmer, säger Erik. Jag brukar ta den stigen på mina promenader med jycken. Det har jag gjort i många år.

- Det ska inte vara nån stig där, förstår du. Jag vill inte ha folk klampandes på granplanteringen.

- Granplantering? säger Erik vars bild av en sådan är små ömtåliga barrvippor stickande upp ur marken, kanske ett par handsbredder höga.

- Det ser du väl att det är en plantering, insisterar han som heter Gustavsson och ännu saknar förnamn i Eriks tillvaro.

Rösten är genast mer vädjande än irriterad, absolut inte aggressiv.

- Om det är en plantering så är den ganska dåligt skött, dristar sig Erik. Slyet växer ju högre än granarna.

- Vem är du att lära mej skogsbruk?

Nu är han sur igen, hör Erik.

- Strunt i det, om du håller stigen öppen är det ingen som behöver klampa omkring i din plantering. Jag har reagerat på att du stänger av en fungerande vandringsled och att du gör det utan förklaring. Din uppmaning ”ge fan i riset” är rena provokationen.

- Tycker du det, säger Gustavsson dröjande. Jag kunde kanske ha formulerat mej bättre. Men det där är ingen vandringsled längre. Jag har kommit överens med orienteringsklubben om en annan sträckning för milspåret. Om du går efter dom grönmålade pilarna så har dom ändrat riktning. Du ska följa kraftlinan i stället.

- Då kommer jag inte förbi danskarnas torpställe. Jag vill kunna fortsätta gå den rundan med min hund.

- Det kan du också. Om du går som jag säjer. Efter kraftlinan.

- Förstår nog inte hur du menar… där går det ju inte att ta sej fram. Då är risken att man trampar snett i din plantering. Dessutom har jag allemansrätten på min sida, som jag skrev på lappen. Man får röra sej fritt i skog och mark.

- Du Barkeborn eller vad du heter, är det du som plockat bort riset från stigen?

- Ja, det stämmer.

- Inbilla dej inte att allemansrätten ger dej såna befogenheter.

Erik minns känslan av illegal hantering när han tidigare på dagen röjde undan hindren på annans mark.

- Så får du inte göra, förtydligar markägaren. Passa dej, vet du. Gör du om det där ska jag visa dej var såna som du hör hemma.

Erik biter sig i läppen. Han vill inte gå upp i varv, inte förivra sig, inte klämma åt den andre fast det pockar på. Gustavsson utnyttjar pausen till att fråga:

- Du är inte härifrån, hör jag?

- Du hör rätt. Jag är en övervintrad sommargäst.

Mer ska jag inte berätta, hejdar sig Erik. Antagonisten behöver inte veta exakt var stugan ligger. Man vet aldrig vad en sån där kan hitta på.

Samtalet avslutas utan att samförstånd nåtts.

 

 

Copyright: Björn Öijer